En kort historia om min lilla Säl, självklart ska båda mina hästar presenteras på denna blogg!

Saeli fra Bakkakoti
e: Saer fra Bakkakoti
u: Flauta fra Bakkakoti

 

Saeli även kallad sälen, är en vitblack femgångare på 9 år. I år har jag ägt honom i tre år, tiden går fort när man har roligt!

Sommaren 2010 sommarjobbade jag hos Jamila Berg i Årsunda. Redan första dagen red vi 16 hästar, och en av dom var Saeli som var där på träning samt försäljning. Han stack ut i mängden för hans färg, då var han gråare än nu men han var vit med grå man och svans, grått ansikte och ben samt en grå ål längst över ryggen. Jag minns att han var väldigt reserverad och känslig att rida. Men jag gillade honom! Han är en häst man antingen gillar eller inte gillar. Så fort man öppnade boxdörren gick sälen till ett hörn och ville inte riktigt att man skulle ta på honom. Men skam den som ger sig, en månad senare som "min" träningshäst kom han numera nyfiket fram i boxen och var väldigt härlig att rida, mjuk och smidig som en katt och man skulle kunnat rida honom med en sytråd i munnen. Jag var kär! Jag har alltid tyckt om de känsliga hästarna som ska vara fjäderlätta i munnen, men det är inte det lättaste. Eller jag har i alla fall inte ridit någon innan sälen.
En dag var det dags att ta salukort på honom längs stranden i Årsunda, jag har aldrig varit så lycklig men samtidigt så ledsen samtidigt. Han var underbar att rida, vi galopperade längst vattnet och fick superfina bilder och tänkte att honom vill jag ha! Han las ut på hemsidan och jag grät ett ex. antal dagar.. haha. Tillslut, ringde mamma mig och sa att sälen skulle få komma till oss. Om jag var glad? Jag är evigt tacksam att mina föräldrar gett mig denna chans att ha en sådan underbar häst. Jag hade inga direkta mål med sälen utan ville ta fram en lugn och ridbar häst i honom.

Och tre år senare står vi här. Vi har utvecklat våra gångarter enormt och än är vi långt ifrån klara, mentalt är han en helt annan häst. Tidigare har han kunnat blivit spänd av minsta lilla, att jag hamnar snett i sadeln, att något låter, att någon gör för yviga rörelser mm. (orsaken till denna spänd och osäkerhet är att tidigare ägare ramlat av honom väldigt många gånger) Idag kan nästan alla hantera honom, han är väldigt känslig med vem som tar i honom och det är inte för att han är dum utan för att han är en sån häst, vissa accepterar han helt enkelt inte. Men i mina ögon har han växt enormt som individ. Från en liten osäker och skygg häst till en häst med självförtroende och ett lugn.
Det är det som betytt mest för mig, att han har utvecklats så himla mycket under våra tre år. Jag har fått ett kvitto på att vi passar ihop. Det har tagit oss lång tid att komma dit vi är idag, men det är det så värt. Jag har ridit för Peter Häggberg sedan jag fick sälen och först gången sa Peter: Antingen gör vi honom superflott nu på en gång och du går ut och tävlar, eller så låter vi det ta tid och du får en ridbar häst i framtiden utan spänningar. Inte ett så svårt val, i alla fall inte för mig. Det tog oss 2 år att ens rida ut barbacka utan en minsta spänning, och då började vi i boxen men en väldigt skeptisk och spänd herre. Men skam den som ger sig som sagt, för idag har jag en häst jag älskar mest av allt i hela världen och han uppfyller alla mina krav så som en häst ska vara. Han är känslig, lyhörd, fjäderlätt i munnen och samtidigt flott i sina gångarter och väldigt väldigt ridbar. Jag struntar i om vi inte kommer någonstans i tävling, hade jag haft det målet hade jag aldrig köpt honom. Jag älskar honom som häst och han kommer få bli gammal och grå hos mig även den dag vi är "klara" med varandra.


Alla i min klass är så himla snälla och förstående mot sälen, det uppskattar jag så himla mycket! En morgon fick hästarna frukost inne för att vi skulle ha ridning tidigt på morgonen. När en av stalltjänsteleverna skulle mocka åt honom när han stod och åt i boxen blev sälen väldigt stött och slutade äta. En annan kanske hade sett förbi det och tänkt att han får skylla sig själv. Men Michis som mockade valde att mocka senare så han fick i sig sin frukost. Härliga människor!