Lisen och Peder älskar jag, de är jordnära och förklarade i första programmet att de aldrig hade kunnat vara där de är idag om de inte lyckats sålt lisens älskade häst som hon red OS på. Det är en uppoffring man måste göra om man är en "normal" Svensson. Det är få förunnat att kunna ha kakan och även äta den. Trevliga människor som älskar sina hästar, helt enkelt!

Charlotte som det också handlar om får mig att rynka lite på näsan. Hon har en attityd att endast det bästa duger, och att har man inte en pappa som äger ett stort företag så kan man inte lyckad. Visst, hon har rätt i det hon säger för det är svårt att ha miljonhästar utan en sponsor som har pengar. Men jag tycker hon visar det på fel sätt. Jag kan nästan sätta min högra arm på att hon hade aldrig hållt på med hästar om hon inte haft en pappa som kunnat sponsra. Hon är ingen hästtjej som inte är rädd för att få skit under naglarna, tror JAG iallafall. Det är så jag upplever henne i rutan. Dock tror jag att de som tittar som inte alls håller på med hästar upplever henne annorlunda, det är bara vi hästfolk som upplever henne snobbig och bortskämd. 

Familjen Zetterman vet jag inte vad jag tycker om. De jobbar hårt och vill verkligen lyckas. Jag har tyckt att Daniel beskrivit sporten bra, att det är faktiskt inte lätt! Det är sjukt svårt att hålla sig på topp och överleva på hästar. 

Det som fick mig att reagera på detta program var att man fick se hästskötarna lite mer än i förra programmet. Daniels hästskötare fick skäll för att hon ej utfört något som hon skulle. Visst, han litar på att hon sköter sitt jobb så jag förstår honom. Men det jag INTE förstår, är att man vill att någon annan tar hand om sin häst. Nu rider inte jag i eliten men jag har svårt att tro att man inte hinner ta mer ansvar över sin häst. För mig är det halva grejen med att tävla, att sköta om min häst före och efter tävling. Jag vill aldrig bli den som ber någon att göra iordning min häst eller ge min häst till en hästskötare så fort jag ridit och hoppat av, aldrig! Hästen är min biljett till att jag ska kunna tävla. Utan den så lycka till...

Jag vet inte om jag känner så för att jag älskar hästen mer än tävling? Älskar man tävling mer än hästarna så bryr man sig nog inte lika mycket om hästen utan mer prestationerna. Jag vet inte, är det så?  

Jag skulle kunna diskutera detta i dagar,

Men det tänker jag inte göra ;) tycker bara det är roligt att ett program kan väcka så mycket reaktioner. Det är så typiskt hästmänniskor att "veta bäst" och så himla enkelt att klaga på hur andra beter sig eller har för hästar osv... På det sättet tål inte jag hästmänniskor. Jag tror på ödmjukhet, ju kunnigare man är ju mer accepterande är man och kommer inte med lika mycket åsikter. Peder sa något riktigt bra under kvällens program som löd ungefär såhär: jag tror att människans personlighet spelar stor roll in i hur man är som ryttare. Ridningen är bara en förlängning på hur man är som person" och han har så rätt!